En inte så rolig historia

Emilia: Ska jag berätta en rolig historia?

Jag: Om det inte inkluderar bajskorvar.

E: Det var en gång en pojke som bodde i ett hus. Han satt och kladdade med smöret och då sa hans mamma: Kladda inte ner dig med smöret! Då sa pojken: Jag kladdar inte ner mig med smöret, jag smörar ner mig.

Jag: Det där är ingen rolig historia, det är en exakt beskrivning av hur det är att vara förälder.

Någon som säger emot? Inte Emilia, hon ryckte på axlarna och gick. Vänta du bara… en dag fattar du.

8 år

Ja, livet rullar på. Idag är det åtta år sedan den här dagen. Kanske har jag aldrig varit lyckligare än just då. Åtminstone i minnet var det en så himla rolig tid i livet rent allmänt och just den dagen var magisk. Ibland tänker jag ungefär ”vad hände?” om tiden mellan då och nu. Ett hus och två underbara barn förstås. Ett jobbyte. Men på insidan liksom? Har jag blivit äldre och därmed klokare? Absolut! Har jag blivit en bättre person? Nja. Kanske mer nyanserad, men definitivt tråkigare. Ibland blir jag så trött på att lyssna på mitt eget gnäll och tjat. Och fasen vilken trist mamma jag är 95% av tiden. Bra kanske, men så jävla trist. Tillsägelser och uppmaningar. Det är mycket sällan jag ser att det är värt att gå på Emilias kreativa men alltid stökiga, alternativt kladdiga, linje när vi ska göra nåt. Ibland får hon göra det själv, men jag orkar inte bli inblandad. Jag som skulle bli en så kul förälder som gjorde tråkiga uppgifter till en lek som barnen glatt deltog i, som skulle leka och låta sysslorna vara så länge, som skulle låta barnen få genomföra sina idéer även om det blev kladd och stök. Along came verkligenheten med jobb, ständig trötthet och det jävla livspusslet med alla måsten.

För åtta år sedan var jag en seriös biståndshandläggare i veckorna och ett partydjur på helgerna. Nåja, jag kanske hade börjat lugna mig lite, men det var fin balans i livet då. Idag har jag skrivit klart en femtonsidig LVU-utredning plus beslut och vårdplan efter att halvt ha stressat ihjäl mig de senaste veckorna, lagat middag och sen klämt in en glass med familjen innan bilen tankades. Barnen fick betala för den där glassen med alltför sen sänggång. Vad hände med livet? Alltså livet, inte dagarna som går. Jag minns när Christoffer och jag båda hade praktik och därmed jobbade heltid båda och jag insåg att det var så livet skulle bli sen. Jag grät. Jag skulle bara ha vetat…

Det här blev ju muntert. Så illa är det väl inte. Jag borde egentligen verkligen inte klaga, jag vet. Jag har världens bästa man och två barn. Kloka, roliga, underbara och friska allihop. Jag har hus, bil, jobb och allt det där. Jag har äntligen börjat rida igen. Men hur många minuter per vecka gör jag vad jag vill och inte vad jag måste? Hur många gånger per dag går jag inte emot vad jag känner för att göra? Det tar på energin i längden. Det är ju en del av vuxenlivet såklart, men det måste finnas balans. Sex veckors semester i sommar hägrar. Det säger kanske nåt om mitt jobb att jag ser det som ”lösningen”. Jag borde nog byta…

Hur man är världens bästa förälder

”Du är världens bästa mamma.”

”Jag känner mig inte alltid som världens bästa, men jag älskar dig alltid mest av allt.”

”Det är ju det som är att vara världens bästa mamma!”

Jag har världens klokaste och goaste unge. Hon är bättre än vad jag förtjänar ibland.

2018 års böcker

Jag hann läsa (ut) 34 böcker i år. Inte så många ändå, fast det blev ändå 11 906 sidor. Jag lade ner åtminstone två böcker, varav Hemsöborna var den ena (för att den var rätt långsam och jag hann inte utan att låna om så jag lämnade tillbaka istället, trots att jag hade behållning av den) och den andra minns jag inte ens titeln på, men den var helt enkelt för dålig. Annars läste jag många riktigt bra böcker i år. Stoner (John Williams), Frankensteins monster eller den moderne Prometeus (Mary Shelley), Jane Eyre (Charlotte Brontë) och Ett litet liv (Hanya Yanagihara) stod ut lite extra. Att Frankenstein, Jane Eyre och kanske även Stoner räknas som klassiker är ingen slump. Kanske även Ett litet liv överlever tidens tand? Jag gillar böcker som är… intelligenta eller hur man ska säga. Där man tänker ”Varför kom inte jag på den här idén till en bok?” Jo, för jag hade inte kunnat skriva den så här bra. Det är en bra bok.

Det har blivit en del klassiker i år. Flera var bättre än jag trodde, nästan alla var ganska långsamma. Säger kanske mer om vår tid än de (helt olika) tider då de skrevs.

Flera böcker har jag redan glömt vad de handlade om… Jag vet inte riktigt vad det säger, men jag tänker att de böcker som är värda att minnas minns jag. Resten är bara sånt som jag fick ta mig igenom för att hitta de böckerna.

2019 hoppas jag hitta fler böcker värda att läsa. Jag tror faktiskt att det är störst chans om jag läser fler klassiker, så det planerar jag att fortsätta med. Allt jag behöver göra är att ge Torbjörn på bokbussen fria händer med att leta fram klassiker åt mig och sen hämta upp dem. Men ibland behöver jag helt vanlig underhållning också, så man får mixa lite. En Min familj och andra monster (David Safier) och sen Siddhartha (Hermann Hesse) på det. Högt och lågt. Så blir det bra.

Fler felsägningar att minnas och dagis

Kanalbulle (kanelbulle)

Yoghurt (uttalat joggårt förstås = robot)

Sötaste lilla Puffen… som är en dagisunge nu. Känns inte så bra, men det löser sig väl. Hon är än så länge hur cool som helst, det är inte det, men jag kommer inte överens med personalen, eller snarare en av dem och det råkar vara den självutnämnda expertpedagogen som styr hela avdelningen. Jag är inte vederbörligen imponerad och ifrågasätter, så jag är jobbig och ska väck fortast möjligt så att experterna kan få göra sitt jobb, tycker de. Så nästa vecka ska hon vara där själv, vilket hon förvisso är redo för, men det svider att veta att det med största sannolikhet blir lite tårar då.

Amiens – Köln

När vi vaknade i Amiens var det till en ny födelsedag – Idas. Hon fick såklart också paket och i hennes fanns förstås nåt med Bamsetema, nämligen en bok där man ska leta efter saker till Bamse i bilderna. Hon var nöjd med den och satt och ”läste” den i bilen hela vägen sedan. Men innan vi åkte duschade vi förstås och sen fick vi frukost. De hade ansträngt sig med nypressad apelsinjuice och frukt men fransmän har helt missuppfattat detta med frukost. Det är ingen fika som råkar ätas på morgonen och baguette och croissant varje dag blir faktiskt trist i längden. Våra ”grannar” i rummet intill kom in genom dörren och sa att vi var på samma restaurang kvällen innan, och det stämde insåg vi. De kunde ju hjälpt oss fatta vad vi beställde eftersom de var franskspråkiga (belgare kanske?) men pratade bra engelska. De berättade att de hade en son som var forskare och som fått ett jobb i Göteborg och skulle bli tvungen att lära sig svenska, så de trodde nog att det var det vi pratade när de hörde oss på restaurangen kvällen innan.

Så packade vi in i bilen och lämnade det ganska kalla och nu även regniga Amiens. Flickan hade gått till skolan så Emilia fick inte träffa henne igen vilket hon beklagade. Även om det var Idas dag kände vi att vi var tvungna att köra en bit hemåt för att slippa stressa de sista dagarna, så vi bestämde oss för övernattning i Köln. Alltså körde vi genom nordvästra Frankrike, sneddade genom Belgien med bara kisse- och tankpaus och kom fram till Köln på eftermiddagen. Vi funderade över vad vi kunde göra för att göra Idas födelsedag speciell och kom fram till att bada är en av de saker hon älskar att göra mest. Köln är en rätt stor stad så vi drog slutsatsen att de måste ha ett bad, och det stämde. Efter att ha checkat in på hotellet, ätit på McDonald’s och gett Ida hennes livs första McFlurry (som hon fick dela med syrran, men ändå) eftersom hon själv bad om att få glass, åkte vi till badlandet med hotellets handdukar i ryggsäcken. På tyskt manér var det gemensamma omklädningsrum (om än separata duschar), vilket är mycket praktiskt med små barn, och på lika mycket tyskt manér var badande omgivet av så mycket regler att man knappt tilläts bli blöt. Bl.a. var det tvång på uppblåsbara puffar på armarna på barnen. Okej för Ida, det är rätt praktiskt, men Emilia?! Hon är ju inte den som tackar nej till hjälp, även sådan hon absolut inte behöver, så det var inte svårt att få henne att ha dem, men efter ett tag tog jag av dem trots Christoffers protester (han hade lätt kunnat bo i Tyskland, han älskar regler) och lät henne simma istället. Det var 1,30 djupt överallt utom i avdelningen för små barn och det var varmt och skönt vatten överallt. Emilia och Christoffer åkte lite rutschkanor modell större och Ida älskade nämnda barnavdelning. Där fanns en liten men ändå riktig vattenrutschkana i form av en orm som hon åkte hundra gånger. Hon stod också i evigheter och lät djurfigurerna där som sprutade vatten spola på en badboll som hon hittade i poolen. Jag, Emilia och Christoffer krigade lite med fler badbollar som vi hittade och betedde oss som det barn en av oss är allihop. Ida bara tittade undrande och återgick till att spola badbollar. Kort sagt hade vi roligt.

Tyvärr var klockan ganska mycket och vi mer trötta än hungriga när vi lämnade badlandet. Det innebar McDonald’s en gång till till kvällsmat (det låg granne med hotellet). Barnen fick äta barnmatsburk bägge två eftersom det finns gränser även på semestern…

Eftersom vi hade fått ett hotellrum med två dubbelsängar (det ena egentligen en bäddsoffa) så delade jag säng (soffa) med Ida och Christoffer säng med Emilia. Mysigt!

Disneyland – Paris – Giverny – Amiens

Vi lämnade vårt Disney-nära hotell och körde mot Giverny genom den franska landsbygden. Mycket vacker väg! Men först ville Emilia se Triumfbågen så vi gjorde en deal om att köra förbi den med bilen. Jojo… ett under att bilen kom ut ur staden på andra sidan med bara ett nytt litet stenskott i rutan! Först gick det lätt, sen blev det förstås kö inne i de mer centrala delarna av Paris. När vi passerat en byggnad som såg ”nationalistisk” ut (ehm, det var den sannerligen, det var Louvren fast på baksidan) så började det på allvar… Motorcyklister som trängde sig fram mellan bilarna på den fullständigt smockade gatan och var centimetrar från att bli påkörda hela tiden och sen bilarna som körde hur som helst i filer som ingen kunde se… Framme i rondellen runt själva Triumfbågen var kaoset komplett och alla körde rätt varv, men i övrigt i fullständig anarki och kryssade över varandras körbanor hej vilt. Jag brukar inte tveka om att köra, men för en gång skull var jag verkligen glad att vara den som satt med kameran och inte den som körde! Vi tråcklade oss dock ur kaoset och körde så småningom ut på de vackra landsvägarna. Själva Giverny var både mycket franskt och ytterst pittoreskt med stenhus och blommor. Ida fick en nallemat (burkmat) innan vi gick mot trädgården. Ja, för det är den trädgården som ligger i Giverny. Monets alltså.

Kön var rätt lång men vi har ju blivit vana nu. Dessutom var det mycket lydiga pensionärer i kön i huvudsak, så det gick bra. Barnen roade sig med att stoppa in stenar och löv i hålen i flintastenen som var ingjuten i väggen på entréhuset. Vi spenderade inga eoner av tid i trädgården, så intresserade är vi inte av blommor, men vi gick igenom hela och fotade mycket vid näckrosdammen såklart. Näckrosorna blommade som vi hade hoppats! Jag och Emilia gick en runda inne i huset också men det hoppade Ida och Christoffer över. Sen handlade vi ett par presenter i shoppen innan vi gick tillbaka mot bilen. På vägen hittade vi en liten korvvagn där vi åt korv respektive croc monsieur för några miljoner. Eller hundringar då, men i alla fall… Mysigt var det i alla fall då man fick sitta i en trädgård i solen. Perfekt väder var det återigen, 28 torra grader och sol.

Sedan körde vi genom hur många små söta franska byar som helst som uppfyllde varje gullig fördom om franska byar. Förutom att folk inte hade sjal och förkläde och det var affärer istället för stånd så var det som hämtat ur Skönheten och odjuret, inklusive folk som bar på baguetter och de där träden (cypresser kanske?) som alltid står vid ingången till franska gods på film.

Framåt kvällen kom vi till vårt hotell i Amiens. Det var mycket familjärt och rätt lantligt fast det var i stan. Ägaren kom ut och mötte, hans dotter på 8-9 år visade oss getter med killingar och hästar, varav den ena var hennes, vilket hon förmedlade på teckenspråk. Emilia ville så gärna leka men var för blyg på grund av språkproblemen, synd. På kvällen gick vi till en restaurang längs vattnet i centrum där menyn var på franska och servitören inte kunde ett ord engelska. Vi fick beställa halvt på chans, men det blev bra. Efter maten gick vi för att titta på katedralen, Notre Dame ligger i fler städer än Paris och den här var faktiskt ännu större och också i gotisk stil. Den var förstås stängd och det var så kallt att jag fick låna ut min jacka till Emilia som inte skulle ha med sin när vi gick ut så det blev en kort visit, men roligt att ha sett den! Ida sprang hela vägen dit och tillbaka, helt enkelt för att det var roligt. Hon fick många leenden av studenter som var ute och tog en öl, jag menar ett glas vin (Frankrike alltså…). Flickan hade gått och lagt sig när vi kom tillbaka till hotellet till Emilias besvikelse.

Disneyland dag 2

Vi tänkte att vi skulle utnyttja extra magic time dag två, men det hade tjejerna inte orkat. Dessutom hade vi planer på ljusshowen vid stängning. Tjejerna hade eget rum i stugan så vi gick upp vettig tid och lät tjejerna sova vidare medan vi duschade och gick och hämtade frukostpaketen. De var… franska och såklart dyra, men tidsbesparande. Emilia åt såklart inte så mycket utan la hellre tiden på att måla med sina nya färger. Sedan lämnade vi vår mysiga lilla stuga och körde mot parkerna igen. Den här dagen siktade vi in oss på bara Disneyland park. Vi avverkade en del av karusellerna redan under gårdagen men det fanns några vi ville åka, t.ex. Buzz Lightyear som jag och Emilia började med. Kön var lång men den var rolig, det var en blandning av sagoland och skjutbana. Det gick sådär för oss med prickskyttet men det var kul. Vi åkte också Autopia, där man körde bilar med typ gräsklipparmotor som man halvt om halvt styrde själv och Emilia fick förstås köra vår bil. Christoffers och Idas bil stannade efter drygt halva varvet så de fick inte köra hela ens. Synd, för det var roligt. Ida tyckte inte om att bli sittande där i den gassande solen och var ledsen när de väl kom av. Det var verkligen varmt. Visa av gårdagens erfarenhet av att det var svårt att få tag på mat (så dåligt ju!) åt vi i tid. Samma burgare som dagen innan men på ett nytt ställe, det fanns inte mycket att välja på.

Nytankade med mat åkte vi några mindre karuseller och sen köade vi till Peter Pan. Det stod 30 min kö men jag tror inte det räckte med en timme. Ett helt gäng inte så trevliga människor förstörde dock för många andra. För det första luktade de så att de som stod närmst bokstavligen höll för näsan. Sedan när vi äntligen närmade oss slutet så hämtade de först en kille i nedre tonåren och drog in honom i kön över ett plank. Sen kom en vuxen man med ett barn till och hoppade in i kön. Då gruffades det lite bland de som hamnade bakom men ingen sa ifrån (!). Vi stod ännu längre bak, men stoppade två tonårstjejer, som dock inte hörde till dem, från att tränga sig också. Hela tjocka släkten där fram som drog in familjemedlemmarna kunde vi inte göra nåt åt. Då kom en personal och snackade franska med mannen och skakade på huvudet, men hela familjen smilade upp sig och la huvudet på sned och han var kvar i kön. Kanske borde vi skakat på huvudet åt det hela men vi blev så jävla arga… Det var liksom hur vi stått där i evigheter i solen med små barn och sen ska de bete sig illa och störa i kön hela vägen och sen ska de ta in vilka de känner för när det passar dem. Men så kom vi ända fram till karusellen med bara dem och kanske tio-femton andra framför och minsann: någon form av chefer dök upp och avvisade dem från kön! Då hade de alla köat åtminstone 20 min efter att de smet in. Mannen var först lismande och sedan skrek han, kvinnan som var den som faktiskt låg bakom hela idén grät när de gick därifrån. Jag och Christoffer jublade och applåderade ihop med flera som ropade glada tillrop. Jaja, töntigt kanske, men det kändes så jävla… rättvist. Paret framför vände sig om och sa ”We are happy too!”. Karusellen i sig var jättefin men lite väl kort för att köa så länge för. Sen ville Ida åka flygande elefanter och Emilia Pinocchio så vi delade upp oss. Längre fram ville Emilia åka Big Thunder Mountain (en bergochdalbana som jag inte gärna hade satt mig i, men det säger ju inte så mycket i och för sig) och jag och Ida gick till en lekplats i skuggan och hade jättemysigt när vi delade lite vindruvor. Sen var det shopping för tjejerna på Disneystore som köpte en Musse respektive en Pluto. ”Pluto bäst i världen för Ida”. Ja, då visste vi ju vad hon ville handla! Sedan åt vi på en restaurang i Disney Village (tydligen så man ska göra), men en annan än dagen innan. Mycket god mat, varken bröd eller ost (känns som vi levt på det) så långt ögat kunde nå och faktiskt andra grönsaker än tomat. Sedan köpte vi en sockervadd till mig och tjejerna innan vi gick in i parken igen för Disney Illumination (ljusshow och fyrverkeri). Det var verkligen spektakulärt men förstördes lite av att man var tvungen att vakta sin plats och sikten framför den hela tiden. Vissa man avvisade bad bara om ursäkt och flyttade sig, andra skulle såklart tvunget bråka.

Så fort showen var slut somnade Ida i vagnen! Det är ! därför att det i princip aldrig hänt, men om man är en liten tjej på nästan två år som inte har sovit middag på tre dagar och varit uppe sent dessutom, så havererar man tillslut. Hon vaknade bara till som hastigast när vi lyfte över henne i bilen och sedan när vi fixade henne med pyjamas och tanborstning på hotellet, men då grät hon ända tills vi la henne i sängen och sen somnade hon innan vi andra ens hann borsta tänderna! Det är också ! eftersom det definitivt aldrig hänt med någon annan i rummet sedan hon slutade amma. Vi fick sova på ett annat hotell eftersom man som sagt snålat mer än lovligt på nätterna på Disneyhotellen. Men det fanns det andra som profiterade på, så det löste sig smidigt. Detta hotell låg knappt längre bort än Davy Crocket och hade egna bussar t.o.m.

Disneyland dag 1

Emilia vaknade upp på hotellet och fick det närmaste pannkakor vi kunde åstadkomma (crepes med blåbärsmarmelad) till frukost och förstås paket. Nu var ju själva resan presenten egentligen men man får ju ändå ha nåt när man fyller 6 år, så hon fick målarfärger och två Geishachoklad som hon var mycket nöjd med. Vi kom iväg från hotellet för sent för att utnyttja ”extra magic time”, alltså att gå in dryga timmen innan parken öppnar för de som inte bor på Disneyhotell. Det hade vi ändå missat visade det sig, för när vi kom till parken blev vi skickade till hotellet för att hämta biljetterna, trots att man inte fick checka in före 16.00 i alla fall. Suck. Vi hade dessutom verkligen forskat i hur detta var tänkt att fungera utan att få svar.

Jaja, personalen var i alla fall trevlig (men omständlig) och så fick vi våra biljetter och kunde köra bort till parkeringen. Den var enorm, så stor att flera rullband avlöste varandra bort till entrén sen eftersom det var så långt att gå. Och då var parkeringen långt ifrån halvfull ens. Emilia sprang förstås hela vägen. Väl genom säkerhetskontrollen valde vi Studioparks först. Där åkte Emilia nån snäll karusell med Slinky från Toy Story med Christoffer medan Ida kollade på dinosaurien från nämnda film. Sedan åkte jag och Emilia Ratatouille. Himla rolig, blev en av Emilias favoriter. En blandning av 3D-film, karusell och sedan lite värme, kyla, dofter… en upplevelse av att vara en råtta i ett kök. Sedan gick vi på Motor Stunt Show. Ganska mycket snack varav en del på franska, men det var en bra show med hoppande bilar och motorcyklar, biljakter och brinnande människor. Högljutt men kul! Sedan letade vi rätt på mat (inte speciellt enkelt faktiskt) och så lämnade vi den parken efter att ha köpt två par mimmiöron (nästan obligatoriskt). Vi ville åka Studio Tram tour men dels var det rätt lång kö och sen hade Ida troligen tyckt att det var lite läskigt med explosioner och översvämningar och sånt.

Bara att gå in i huvudparken är en upplevelse i sig. Miljön kring entrén och Disneyhotellet samt Main street är i sig värt besöket (om än inte entréavgiften kanske). Det är verkligen lagt ner jobb på varje detalj och hela Disneyland är rent och fräscht, personalen jobbar på det hela tiden. Emilia blev alldeles tagen bara av miljön och utsikten mot Disneyslottet. Även Ida älskade slottet. Först gick vi dit och ner i källaren för att kolla på draken som bor där. Den vaknade när Emilia sa ”dumma, dumma drake!” vilket förstås var perfekt tajming. Den var extremt välgjord dessutom, men Ida blev inte rädd faktiskt. Sedan tog vi Alice’s labyrint och utforskade Fantasyland (riktat till mindre barn). Vi åkte Casey jr som är som en mycket snäll bergochdalbana i en sagovärld (men Ida tyckte den var i läskigaste laget) och Emilia och Christoffer åkte tekoppar. När vi gick där fick vi syn på paraden och så klättrade vi upp på en mur och såg den bra, trots att det var oplanerat. Och den var värd att se! Sen åkte vi It’s a small world, vilket Ida älskade, och vi med i och för sig. Sedan åkte Emilia och Christoffer Pirates of the Carrabian vilket jag tyvärr missade eftersom Ida hade blivit livrädd om hon följt med på den. Vi kanske åkte nåt till som jag inte minns, men sen gick vi och åt, vilket var än svårare än på lunchen. Tillslut hittade vi Planet Hollywood utanför grindarna i Disney Village. Där fick Emilia sitt namn på alla skärmar som satt överallt och personalen kom med en jättestor glassefterrätt med ljus och tomtebloss och sjöng Happy Birthday. Det uppskattades! Sedan åkte vi och checkade in i vår stuga och Ida stupade i säng medan Emilia sa att hon inte ville sova, hon ville vara på Disneyland. Hon sa också att det var den bästa födelsedag någon har haft någonsin, så det får ju räknas som en lyckad dag! Vädret var också helt perfekt, soligt och precis lagom varmt och det var nog mycket lite folk på Disneyland… för att vara Disneyland.

Paris

Det första vi såg när vi kom trafikplatsen utanför hotellet i Paris var råttor. Mm, börjar bra. Det andra vi såg var inte bara en utan två svarta killar med pistol i handen, den ena med en cigg också, som att allt var finfint. Christoffer trodde mig inte men jag vet vad jag såg. Och inte så konstigt kanske, det såldes droger på öppen gata och sovsäckarna låg på rad under bron. Parkeringen var ledig, och annars hade vi antagligen inte haft nån bil kvar så det var ju tur. 18e arrondismentet är ingen rekommendation. Hotellet var bra i och för sig, men 01.50 knackar en kille på dörren och ger sig inte förrän vi förklarar att han hittat fel rum. Plötsligt förstår jag varför hotellet drog pengarna i förskott…

Dagen efter tog vi ett djupt andetag och gick genom misären där folk raglade fram, tiggde och stod och duschade under vattenkranar på gatan och begav oss ner i underjorden för att utforska metron. Det gick över förväntan även om barnen tyckte det var väl skramligt och lite läskigt först. Sedan steg vi upp i en annan värld med etagevåningar med franska balkonger och överdådiga fasader och utsikt över det vi först och främst var där för att se: Eiffeltornet! Emilia blev helt till sig när hon fick se det på riktigt och även Ida blev faktiskt imponerad. Det var nya regler med security innan man ens fick köpa biljett. Kan jag förstå. Men Emilia och Christoffer skulle gå på toa medan jag och Ida köade till biljetterna. De som vaktade toaletterna (bara det…) tyckte Emilia kunde gå själv på damernas, så det fick de inte. Rimligt ju. Idioter. Jaja, vi åkte upp i tornet och gick på toa där. Ida tyckte hissen var jätteläskig och Emilia var mycket imponerad över utsikten. Hon köpte även ett eiffeltorn i metall. Längst upp i tornet var det så trångt att det var svårt att komma fram till räcket och se nåt, så vi blev inte så länge där, Emilia gillade nog vaxdockorna av Gustav Eiffel och Thomas Edison lika mycket som utsikten ännu högre upp. Men vädret och sikten kunde man knappast klaga på! Sedan åkte vi ner med Idas underläpp darrande i hissen och gick mot metron igen. När vi äntligen hittat rätt nedgång lyckades vi ta metron till Notre Dame. Vi gick inte in men tog några bilder och roade oss med duvorna utanför. Nån gubbe där gav oss fågelmat och tog foto med vår kamera medan duvorna satt överallt på oss. Emilia var förtjust, Ida intresserad och Christoffer tog avstånd, haha. Sen ville han såklart ha betalt, vi tyckte 2€ var rimligt. Det tyckte inte gubben. Vi borde kanske protesterat mer mot ”rånet” på 8€ till men ibland känner man mest ”orka…” Sen åt vi på ett brasserie där kyparen hade äkta fransk mustasch och vitt förkläde och en annan kypare slog tån i vagnen och gnydde som ett barn. Förlåt men, haha. Gott. Handlade lite frukost och tog metron tillbaka innan mörkrets inbrott. Det var inte så hotfull när vi gick tillbaka men vi gjorde processen så kort som möjligt och tog vägen som hotellvakten (jo, fanns en sådan) rekommenderade. Jisses, och Sverige snackar om problemområden… vi skickar inte in oskyldiga turister där i alla fall.